‏ 1 Kings 20

1Och Benhadad, Konungen i Syrien, församlade alla sina magt, och voro två och tretio Konungar med honom, och hästar och vagnar; och drog upp, och belade Samarien, och stridde deremot; 2Och sände båd till Achab, Israels Konung, in uti staden; 3Och lät säga honom: Så säger Benhadad: Ditt silfver och ditt guld är mitt; och dina hustrur, och din bästa barn äro också min. 4Israels Konung svarade, och sade: Min herre Konung, såsom du sagt hafver, jag är din, och allt det jag hafver. 5Och båden kommo igen, och sade: Så säger Benhadad: Efter jag hafver sändt till dig, och låtit säga: Ditt silfver och ditt guld, dina hustrur och din barn skall du få mig; 6Så vill jag i morgon på denna tiden sända mina tjenare till dig, att de ransaka ditt hus, och dina underdånares hus; och hvad dig kärt är, skola de taga i deras händer, och bära bort. 7Då kallade Israels Konung alla landsens äldsta, och sade: Märker och ser, hvilket ondt han företager; han sände till mig om mina hustrur och barn, silfver och guld, och jag hafver det intet nekat honom. 8Då sade till honom alle de gamle, och allt folket: Du skall intet höra honom, eller samtyckat. 9Och han sade till Benhadads båd: Säger minom herra Konungenom: Allt det du böd dinom tjenare i förstone, vill jag göra; men detta kan jag icke göra. Och båden gingo sina färde, och sade sådant igen. 10Då sände Benhadad till honom, och lät säga honom: Gudarna göre mig det och det, om stoftet i Samarien skall räcka till att allt folket under mig må taga der en hand full af. 11Men Konungen i Israel svarade och sade: Säger: Den som lägger harnesket uppå, skall icke så berömma sig, såsom den det aflagt hafver. 12Då Benhadad det hörde, och drack med Konungarna i tjällen, sade han till sina tjenare: Gör er redo; och de gjorde redo emot staden. 13Och si, en Prophet gick fram till Achab, Israels Konung, och sade: Så säger Herren: Du hafver ju sett allan den stora hopen; si, jag vill i dag gifva honom i dina hand, att du veta skall att jag är Herren. 14Achab sade: Genom hvem? Han sade: Så säger Herren: Genom landsfogdarnas tjenare. Han sade: Ho skall begynna striden? Han sade: Du. 15Då räknade han landsfogdarnas tjenare, och de voro tuhundrad och två och tretio; och räknade efter dem hela folket af all Israels barn, sjutusend män; 16Och drogo ut om middag. Men Benhadad drack, och var drucken i tjällen, med de två och tretio Konungar, som honom till hjelp komne voro. 17Och landsfogdarnas tjenare drogo först ut. Då sände Benhadad ut; och de bådade honom, och sade: Det draga män utu Samarien. 18Han sade: Griper dem lefvande, ehvad de äro utdragne till frid eller strid. 19Då landsfogdarnas tjenare voro utdragne, och hären efter dem, 20Slog hvar och en den han öfverkom. Och de Syrer flydde, och Israel jagade efter dem; och Benhadad, Konungen i Syrien, undslapp med hästar och resenärar. 21Och Israels Konung drog ut, och slog hästar och vagnar, så att han gjorde en stor slagtning på de Syrer. 22Då gick en Prophet till Israels Konung, och sade till honom: Gack bort, och förstärk dig, och märk och se hvad du göra skall; ty Konungen i Syrien varder igenkommandes emot dig, när året är ute. 23Förty Konungens tjenare i Syrien sade till honom: Deras gudar äro bergsgudar, derföre hafva de vunnit oss. O! att vi måtte strida med dem på slättene; hvad gäller, vi skulle vinna dem? 24Gör alltså: Tag bort Konungarna, hvar af sitt rum, och sätt öfverstar i deras stad; 25Och skicka dig en här, sådana som hären var, som du mist hafver, och hästar och vagnar, såsom hine voro, och låt oss strida emot dem på slättene; hvad gäller, vi öfvervinne dem? Han hörde deras röst, och gjorde så. 26Som nu året omgånget var, skickade Benhadad de Syrer, och drog upp till Aphek, till att strida emot Israel. 27Och Israels barn skickade sig ock, och bespisade sig, och drogo dit emot dem, och lägrade sig emot dem, såsom två små getahjordar; men landet var fullt med Syrer. 28Och en Guds man gick fram, och sade till Israels Konung: Så säger Herren: Derföre, att de Syrer hafva sagt: Herren är en Gud på bergom, och icke en Gud i dalar; så hafver jag gifvit allan denna stora hopen uti dina hand, att I skolen veta att jag är Herren. 29Och de lägrade sig tvärtemot hina i sju dagar; på sjunde dagen drogo de tillhopa i strid. Och Israels barn slogo de Syrer hundradetusend fotfolk af, på en dag. 30Och de som öfverblefvo, flydde till Aphek in i staden. Och murarna föllo uppå de sju och tjugu tusend män, som qvare blefvo. Och Benhadad flydde också in i staden, uti en liten kammar. 31Då sade hans tjenare till honom: Si, nu hafve vi hört, att Israels hus Konungar äro barmhertige Konungar; så låt oss taga säcker kringom våra länder, och rep kringom vår hufvud, och gå ut till Israels Konung; tilläfventyrs han låter dina själ lefva. 32Och de bundo säcker öfver sina länder, och rep om sin hufvud, och kommo till Israels Konung, och sade: Benhadad din tjenare låter dig säga: Käre, låt mina själ lefva. Han sade: Lefver han ännu, så är han min broder. 33Och männerna togo med hast ordet af honom, och tydde det ut för sig, och sade: Ja, din broder Benhadad. Han sade: Kommer, och hafver honom hit. Då gick Benhadad ut till honom, och han lät honom sitta på sinom vagn. 34Och han sade till honom: De städer, som min fader dinom fader aftagit hafver, vill jag få dig igen; och gör dig gator i Damascon, såsom min fader gjort hafver i Samarien; så vill jag fara ifrå dig med ett förbund. Och han gjorde ett förbund med honom, och lät honom fara. 35Då sade en man utaf de Propheters söner till sin nästa, igenom Herrans ord: Käre, slå mig; men han nekade sig vilja slå honom. 36Då sade han till honom: Derföre, att du icke hafver hört Herrans röst, si, så skall ett lejon slå dig, när du går ifrå mig. Och då han gick ifrå honom, fann honom ett lejon, och slog honom. 37Och han fann en annan man, och sade: Käre, slå mig. Och mannen slog honom, och gjorde honom sår. 38Då gick den Propheten bort, och trädde fram för Konungen på vägenom, och förvandlade sitt ansigte med asko. 39Och när Konungen for der framom, ropade han till Konungen, och sade: Din tjenare var utdragen midt i striden; och si, en man var afviken, och hade en man till mig, och sade: Förvara denna mannen; om han kommer bort, så skall din själ vara i hans själs stad, eller du skall gifva en centener silfver. 40Och då din tjenare der och der beställa hade, kom han sin väg. Konungen sade till honom: Det är din dom, som du sjelfver afsagt hafver. 41Så strök han med hast askona af ansigtet; och Israels Konung kände honom, att han var en af Propheterna. 42Och han sade till honom: Så säger Herren: Derföre, att du hafver släppt den man utu dina händer, som tillspillogifven var, skall din själ vara för hans själ, och ditt folk för hans folk. 43Men Israels Konung for sina färde, illa tillfrids och vred, i sitt hus, och kom till Samarien.