‏ 1 Kings 8

1Då församlade Konung Salomo till sig de äldsta af Israel, alla öfverstar i slägterna, och Förstar för fäderna ibland Israels barn, till Jerusalem, till att föra Herrans förbunds ark upp utu Davids stad, det är Zion. 2Och sig församlade till Konung Salomo alle män i Israel, uti den månaden Ethanim på högtidene, det är sjunde månaden. 3Och då alle äldste i Israel kommo, lyfte Presterna arken upp; 4Och båro Herrans ark ditupp; dertill vittnesbördsens tabernakel, och all helgedomens tyg, som i tabernaklet var; det gjorde Presterna och Leviterna. 5Och Konung Salomo och hela Israels menighet, som sig till honom församlat hade, gingo med honom fram för arken, och offrade får, och fä, så mycket att man dem hvarken tälja eller räkna kunde. 6Alltså båro Presterna Herrans förbunds ark uti sitt rum i husets chor, i det aldrahelgasta, under Cherubims vingar. 7Ty Cherubim räckte vingarna ut till det rum der arken stod, och öfverskylde arken och hans stänger. 8Och så långa voro stängerna, att deras ändar syntes i helgedomenom för choren; men utantill vordo de intet sedde; och de blefvo der intill denna dag. 9Och i arkenom var intet, utan allenast de två Mose stentaflor, som han lät deruti i Horeb, då Herren gjorde ett förbund med Israels barnom, då de utur Egypti land dragne voro. 10Då nu Presterna gingo utu helgedomenom, uppfyllde en molnsky Herrans hus, 11Så att Presterna icke kunde stå och sköta ämbetet för molnskyn; ty Herrans härlighet uppfyllde Herrans hus. 12Då sade Salomo: Herren hafver sagt, att han ville bo i mörkrena. 13Jag hafver byggt ett hus dig till boning; ett säte, att du skall bo der till evig tid. 14Och Konungen vände sitt ansigte, och välsignade hela menighetena Israel, och hela menigheten Israel stod; 15Och han sade: Lofvad vare Herren Israels Gud, som med sin mun med minom fader David talat, och med sine hand fullbordat hafver, och sagt: 16Ifrå den dag, då jag förde mitt folk Israel utur Egypten, hafver jag ingen stad utvalt i några af Israels slägter, att mig skulle varda ett hus bygdt, så att mitt Namn skulle vara der; men David hafver jag utvalt, att han skall vara öfver mitt folk Israel. 17Och min fader David hade väl i sinnet, att han skulle bygga Herrans Israels. Guds Namne ett hus. 18Men Herren sade till min fader David: Att du hafver i sinnet bygga mino Namne ett hus, hafver du gjort väl, att du hade det i sinnet; 19Dock skall icke du bygga det huset, utan din son, som utaf dina länder komma skall, han skall bygga mino Namne ett hus. 20Och Herren hafver gjort sitt ord fast, som han talat hafver; ty jag är uppkommen i mins faders Davids stad, och sitter på Israels stol, såsom Herren sagt, och hafver byggt Herrans Israels Guds Namne ett hus; 21Och hafver derutinnan tillpyntat ett rum till arken, som Herrans förbund uti är, det han gjort hafver med våra fäder, då han dem utur Egypti land förde. 22Och Salomo stod för Herrans altare emot hela Israels menighet, och räckte ut sina händer upp till himmelen; 23Och sade: Herre Israels Gud, det är ingen Gud, antingen ofvantill i himmelen, eller nedre på jordene, din like; du som håller förbund och barmhertighet dinom tjenarom, som vandra för dig af allo hjerta; 24Du som hafver hållit dinom tjenare David, minom fader, allt det du honom sagt hafver; med dinom mun hafver du talat det, och med dine hand hafver du fullkomnat det, såsom det nu i denna dag tillgår. 25Nu, Herre Israels Gud, håll dinom tjenare David, minom fader, det du med honom talat hafver, och sagt: Dig skall icke fattas en man för mig, som sitta skall på Israels stol; såframt din barn förvara sina vägar, att de vandra såsom du för mig vandrat hafver. 26Nu, Israels Gud, låt din ord blifva sann, som du till din tjenare David, min fader, talat hafver. 27Ty menar du ock, att Gud bor på jordene? Si, himmelen och alla himlars himlar kunna icke begripa dig; huru skulle då detta huset göra det, som jag nu byggt hafver? 28Så vänd dig till dins tjenares bon, och till hans begär, Herre min Gud, så att du hörer det lof, och den bön, som din tjenare gör för dig i dag; 29Att din ögon måga stå öppne öfver detta hus, natt och dag; öfver det rum, der du om sagt hafver: Mitt Namn skall vara der; att du ville höra den bön, som din tjenare gör på detta rum; 30Och ville höra dins tjenares, och dins folks Israels bön, den de här görande varda i detta rum; och höra det der du bor i himmelen; och när du det hörer, vara nådelig. 31När nu någor syndar emot sin nästa, och tager dess en ed uppå sig, der han sig med förpligtar, och eden kommer inför ditt altare i desso huse; 32Att du ville då höra i himmelen, och skaffa dina tjenare rätt, att du fördömer den ogudaktiga, och låter hans väg komma öfver hans hufvud; och rättfärdigar den rätta, att du honom gör efter hans rättfärdighet. 33Om ditt folk Israel vorde slaget för sina fiendar, efter de emot dig syndat hafva; och vända sig till dig, och bekänna ditt Namn, och bedja, och begära af dig i desso huse; 34Att du ville då hörat i himmelen, och dins folks Israels syndom nådelig vara; och föra dem åter i det land, som du deras fäder gifvit hafver. 35Om himmelen igenlyckt varder, så att intet regnar, efter de emot dig syndat hafva; och varda bedjande på detta rum, och bekänna ditt Namn, och vända sig ifrå sina synder, efter du plågar dem; 36Att du ville i himmelen höra dem, och vara dina tjenares, och dins folks Israels synder nådelig; att du visar dem den goda vägen, der de uti vandra skola, och låter regna på landet, som du dino folke till arfs gifvit hafver. 37Om en hård tid, eller pestilentie, eller torka, eller brand, eller gräshoppor, eller matkar på landet kommande varda; eller deras fiende belägger deras portar i landena, eller någor plåga eller krankhet; 38Den då beder eller begärar, ehvad de äro andra menniskor, eller ditt folk Israel, som förnimma sina plågo, hvar och en i sitt hjerta, och räcka sina händer ut till detta huset; 39Att du ville då höra i himmelen, i det säte der du bor, och vara nådelig; och fly det så, att du gifver hvarjom och enom såsom han vandrat hafver, såsom du hans hjerta känner; ty du allena känner alla menniskors barnas hjerta; 40På det att de skola frukta dig alltid, så länge de lefva i landena, det du våra fäder gifvit hafver. 41Om ock en främmande, som icke är af ditt folk Israel, kommer af fjerran land för ditt Namns skull; 42Ty de varda hörande om ditt stora Namn, och om dina mägtiga hand, och om din uträckta arm; och kommer till att bedja i desso huse; 43Att du då ville höra i himmelen, i det säte der du bor, och göra allt det den främmande dig om åkallar; på det all folk på jordene måga känna ditt Namn, att de ock frukta dig lika som ditt folk Israel, och förnimma, att detta huset efter ditt Namn nämndt är, det jag byggt hafver. 44Om ditt folk utdrager i strid emot sina fiendar, den vägen som du dem sändandes varder, och de varda bedjande till Herran, emot vägen till den staden som du utvalt hafver, och emot huset som jag dino Namne byggt hafver; 45Att du då ville höra deras bön och begär i himmelen, och skaffa dem rätt. 46Om de varda syndande emot dig; ty det är ingen menniska, som icke syndar; och du varder vred, och gifver dem för deras fiendar, så att de föra dem fångna i fiendaland, fjerran eller när; 47Och de besinna sig i sitt hjerta, uti landena der de fångne äro, och omvända sig, och bedja dig uti deras fängelses land, och säga: Vi hafve syndat, och gjort illa, och varit ogudaktige; 48Och vända sig så till dig af allt hjerta, af allo själ, uti deras fiendars land, som dem bortfört hafva, och bedja till dig emot vägen till deras land, som du deras fäder gifvit hafver, emot den staden som du utvalt hafver, och emot det huset som jag dino Namne byggt hafver; 49Att du då ville höra deras bön och begär i himmelen, af det säte der du bor, och skaffa dem rätt, 50Och vara dino folke nådelig, som emot dig syndat hafver, och all deras öfverträdelse, der de med hafva förbrutit sig emot dig; och gifva dem barmhertighet för dem som dem fångna hålla, att de förbarma sig öfver dem; 51Förty de äro ditt folk, och ditt arf, som du utur Egypten, utu jernugnenom fört hafver; 52Att din ögon måga öppne vara till dins tjenares och dins folks Israels bön; att du ville höra dem i allt det, der de om åkalla dig; 53Ty du hafver dem dig af skiljt till ett arf utur all folk på jordene, såsom du sagt hafver genom din tjenare Mose, då du våra fäder utur Egypten förde, Herre, Herre. 54Och då Salomo hade all denna bön och begäran utbedit för Herranom, stod han upp ifrå Herrans altare, och höll upp att böja sin knä, och uträcka sina händer till himmelen; 55Och stod, och välsignade alla menighetena Israel, med höga, röst, och sade: 56Lofvad vare Herren, som sino folke Israel ro gifvit hafver, såsom han sagt hafver; icke ett är förfallet af hans goda ord, som han genom sin tjenare Mose talat hafver. 57Herren vår Gud vare med oss, såsom han varit hafver med våra fäder. Han öfvergifve oss icke, och tage icke handena bort ifrån oss; 58Till att böja vårt hjerta till sig, att vi måge vandra i alla hans vägar, och hålla hans bud, seder och rätter, som han våra fäder budit hafver; 59Och att desse orden, som jag för Herranom bedit hafver, måtte nalkas Herranom vårom Gud dag och natt, att han må skaffa sinom tjenare rätt, och sino folke Israel, hvarjom och enom i sinom tid; 60På det att all folk på jordene måga känna, att Herren är Gud, och ingen annar. 61Och edor hjerta vare rättsinnig med Herranom vårom Gud, till att vandra i hans seder, och till att hålla hans bud, såsom det tillgår i denna dag. 62Och Konungen, samt med hela Israel, offrade offer för Herranom. 63Och Salomo offrade tackoffer, som han Herranom offrade, tu och tjugu tusend oxar, och hundradetusend och tjugutusend får. Alltså vigde de Herrans hus, Konungen och all Israels barn. 64På samma dagen vigde Konungen medelgården, som var för Herrans hus, dermed att han der uträttade bränneoffer, spisoffer, och det feta af tackoffret; förty kopparaltaret, som för Herranom stod, var för litet till bränneoffer, spisoffer, och till det feta af tackoffer. 65Och Salomo gjorde på den tiden en högtid, och all Israel med honom en stor församling, ifrå den gränson Hamath, allt intill Egypti bäck, för Herranom vårom Gud i sju dagar, och åter i sju dagar; det voro fjorton dagar. 66Och på åttonde dagen lät han folket gå; och de välsignade Konungen, och gingo sina färde i sina hyddor, glädjandes och fröjdandes sig öfver allt det goda, som Herren med sinom tjenare David, och med sitt folk Israel, gjort hade.