‏ 2 Samuel 13

1Och det begaf sig derefter, att Absalom, Davids son, hade en dägelig syster, den het Thamar. Och Amnon, Davids son, fick henne kär. 2Och Amnon ställde sig såsom han var sjuk för Thamars sin systers skull; ty hon var en jungfru; och Amnon syntes icke lätt vara att göra henne något. 3Men Amnon hade en vän, han het Jonadab, Simea son, Davids broders; och den samme Jonadab var en ganska snäll man. 4Han sade till honom: Hvi varder du så mager, du Konungens son, dag frå dag? Må du icke säga mig det? Då sade Amnon till honom: Jag hafver Thamar, mins broders Absaloms syster, kär. 5Jonadab sade till honom: Lägg dig på dina säng, och gör dig krank. När då din fader kommer till att besöka dig, så säg till honom: Käre, lät mina syster Thamar komma, att hon gifver mig äta, och reder mat för mig, så att jag ser det, och äter utu hennes hand. 6Så lade Amnon sig, och gjorde sig krank. Då nu Konungen kom till att se honom, sade Amnon till Konungen: Käre, låt mina syster Thamar komma, att hon reder för mig ett mos eller tu, och jag må äta af hennes hand. 7Då sände David efter Thamar i huset, och lät säga henne: Gack i dins broders Amnons hus, och red honom något mat. 8Thamar gick åstad till sins broders Amnons hus, och han låg på sängene; och hon tog en deg, och knådade, och söd det för hans ögon, och kokade honom ett mos; 9Och hon tog den rätten, och gaf upp för honom; men han ville icke ätat. Och Amnon sade: Låt alla gå ut ifrå mig; och alle gingo ut. 10Då sade Amnon till Thamar: Bär maten in i kammaren, att jag må äta af dine hand. Så tog Thamar moset, som hon gjort hade, och bar det till Amnon sin broder i kammaren. 11Och som hon hade burit honom moset in, att han skulle äta, fick han henne fatt, och sade till henne: Hit, min syster, och ligg när mig. 12Men hon sade till honom: Icke så, min broder; förkränk mig icke; ty så plägar man icke göra i Israel. Gör icke en sådana galenskap. 13Hvar skulle jag blifva för mina blygds skull? Och du vorde såsom en dåre i Israel. Tala heldre med Konungenom; han nekar mig dig icke. 14Men han ville icke höra henne; utan vardt henne öfvermägtig, och förnedrade henne, och låg när henne. 15Och han fick ett stort hat till henne, så att hatet vardt större än tillförene kärleken var. Och Amnon sade till henne: Statt upp, och gack. 16Men hon sade: Detta onda är större, än det andra, som du hafver gjort på mig, att du drifver mig ut. Men han hörde hennes röst intet; 17Utan kallade sin dräng, som hans tjenare var, och sade: Drif denna ut ifrå mig, och stäng igen dörrena efter henne, 18Och hon hade en brokot kjortel uppå; ty sådana kjortlar drogo Konungens döttrar, så länge de voro jungfrur. Och då hans tjenare hade drifvit henne ut, och stängt dörrena igen efter henne, 19Kastade Thamar asko på sitt hufvud, och ref den brokota kjortelen sönder, som hon uppå hade, och lade sina hand på hufvudet, och gick, och ropade. 20Och hennes broder Absalom sade till henne: Hafver din broder Amnon varit när dig? Nu, min syster, tig stilla; det är din broder, och lägg det ärendet icke så på hjertat. Så blef Thamar ensam i Absaloms sins broders hus. 21Och då Konung David allt detta hörde, tog han det ganska illa vid sig. 22Men Absalom talade intet vid Amnon, hvarken ondt eller godt; dock hatade Absalom Amnon, derföre att han hans syster Thamar förkränkt hade. 23Efter tu år lät Absalom klippa sin får i BaalHazor, som ligger under Ephraim; och Absalom böd all Konungens barn; 24Och kom till Konungen, och sade: Si, din tjenare hafver fåraklippare. Jag beder att Konungen, samt med sina tjenare, ville gå med sinom tjenare. 25Men Konungen sade till Absalom: Icke så, min son; låt oss icke alla gå, att vi icke göra dig tunga; och då han föll hårdt efter honom, ville han dock icke gå, utan välsignade honom. 26Absalom sade: Skall icke då min broder Amnon gå med oss? Konungen sade till honom: Hvi skulle han gå med dig? 27Då nödgade Absalom honom, så att han lät Amnon och all Konungens barn gå med honom. 28Och Absalom böd sina tjenare, och sade: Tager vara uppå, när Amnon varder glad af vinet, och jag säger till eder: Slår Amnon; och dräper honom, att I intet frukten eder, ty jag hafver det befallt eder; varer tröste och frimodige dertill. 29Alltså gjorde Absaloms tjenare Amnon, såsom Absalom dem budit hade. Då stodo all Konungens barn upp, och hvar och en satte sig på sin mula, och flydde. 30Och medan de ännu voro på vägenom, kom rykte för David, att Absalom hade slagit all Konungens barn, så att icke en var öfverblifven af dem. 31Då stod Konungen upp, och ref sin kläder sönder, och lade sig neder på jordena; och alle hans tjenare, som stodo omkring honom, refvo sin kläder sönder. 32Då svarade Jonadab, Simea son, Davids broders, och sade: Min herre tänke icke att alle drängerne, Konungens barn, äro döde; utan Amnon är allena död; ty Absalom hafver detta haft inne med sig, ifrå den dagen han förkränkte hans syster Thamar. 33Så tage icke nu min herre Konungen sådant till hjertat, att all Konungens barn äro döde; utan Amnon är allena död. 34Men Absalom flydde; och drängen på vaktene lyfte upp sin ögon, och såg ut; och si, en stor hop folk kom på vägenom, hvar efter den andra, utmed bergssidon. 35Då sade Jonadab till Konungen: Si, Konungens barn komma; såsom din tjenare sagt hafver, så är det tillgånget. 36Och då han uttalat hade, si, då kommo Konungens barn, och upphofvo sina röst, och greto. Konungen och alle hans tjenare greto ock ganska fast. 37Men Absalom flydde, och drog till Thalmai, Ammihuds son, Konungen i Gesur. Men han jämrade sig öfver sin son alla dagar. 38Men då Absalom flydd var, och drog till Gesur, var han der i tre år. 39Och Konung David öfvergaf att draga ut emot Absalom; ty han var hugsvalad öfver Amnon, att han död var.