‏ 2 Samuel 15

1Och det begaf sig derefter, att Absalom beställde sig vagnar och resenärar, och femtio män, som hans drabanter voro. 2Och Absalom stod bittida upp om morgonen, och gick in på den vägen vid porten; och hvar någor hade ett ärende, så att han skulle komma till rätta för Konungen, den kallade Absalom till sig, och sade: Utaf hvad stad äst du? Då nu någor sade: Din tjenare är utaf ene af Israels slägter, 3Så sade Absalom till honom: Si, din sak är god och rätt: men du hafver ingen, som dig förhörer af Konungenom. 4Och Absalom sade: Ack! ho sätter mig till domare i landena, att hvar man måtte komma till mig, den någon sak och klagan hafver, att jag måtte hjelpa honom till rätta? 5Och när någon gick fram till honom, till att tala med honom, så räckte han sina hand ut, och fick honom fatt, och kysste honom. 6Vid det sättet gjorde Absalom allom Israel, när de kommo med några saker till Konungen; och stal alltså bort männernas hjerta af Israel. 7Efter fyratio år sade Absalom till Konungen: Jag vill gå bort och fullkomna mitt löfte i Hebron, som jag Herranom lofvat hafver. 8Förty din tjenare gjorde ett löfte, då jag bodde i Gesur i Syrien, och sade: När Herren låter mig återkomma till Jerusalem, så vill jag göra Herranom en Gudstjenst. 9Konungen sade till honom: Gack i frid. Och han stod upp, och gick till Hebron. 10Men Absalom hade utsändt spejare uti alla Israels slägter, och lät säga: När I fån höra ljudet af basunen, så säger: Absalom är Konung vorden i Hebron. 11Och med Absalom gingo tuhundrad män af Jerusalem kallade; men de gingo i enfaldighet, och visste intet af sakene. 12Sände ock desslikes Absalom efter Achitophel den Giloniten, Davids rådgifvare, utaf hans stad Gilo; och som han nu hade offrat, vardt förbundet starkt, och folket lopp till, och förökades med Absalom. 13Så kom en och bidade David, och sade: Hvars mans hjerta i Israel följer Absalom efter. 14Men David sade till alla sina tjenare, som när honom voro i Jerusalem: Upp, låt oss fly; ty här blifver ingen undflykt för Absalom; skynder eder, låt oss gå, att han icke är snarare än vi, och får oss fatt, och drifver inuppå oss det ondt är, och slår staden med svärdsegg. 15Då sade Konungens tjenare till honom: Hvad min herre Konungen täckes, si, här äro dine tjenare. 16Och Konungen gick ut till fot, med allt sitt hus; men han lät blifva qvara tio frillor, till att bevara huset. 17Och då Konungen och allt folket till fot utkommo, gingo de bortåt långt ifrå huset. 18Och alle hans tjenare gingo när honom; dertill alle Crethi och Plethi, och alle de Gitthiter; sexhundrad män, som af Gath till fot komne voro, gingo framför Konungenom. 19Och Konungen sade till Itthai den Gitthiten: Hvi går du ock med oss? Vänd om, och blif när Konungenom; ty du äst främmande; far ock igen till ditt rum. 20I går komst du, och i dag vågar du dig till att gå med oss? Jag går hvart jag gå kan, vänd om, och dina bröder med; dig vederfare barmhertighet och trohet. 21Itthai svarade, och sade: Så sant som Herren lefver, och så sant som min herre Konungen lefver, hvar som helst min herre Konungen blifver, antingen i lifvet eller i döden, der skall din tjenare ock blifva. 22David sade till Itthai: Så kom, och gack med. Alltså gick Itthai den Gitthiten, och alle hans män, och hela barnahopen, som med honom var. 23Och hela landet greto med höga röst, och allt folket gick med; och Konungen gick öfver den bäcken Kidron, och allt folket gick före, på den vägen som löper åt öknena. 24Och si, Zadok var ock der, och alle Leviterna, som med honom voro, och båro Gudsförbunds ark, och der satte de honom; och AbJathar steg upp, tilldess allt folket kom utu stadenom. 25Men Konungen sade till Zadok: Bär Guds ark åter in i staden; om jag finner nåd för Herranom, så låter han mig väl komma igen, och låter mig få se honom, och sitt hus. 26Men om han säger: Jag hafver intet behag till dig; si, här är jag; han göre med mig såsom honom täckes. 27Och Konungen sade till Presten Zadok: O Siare, vänd om igen i staden med frid; och med eder Ahimaaz din son, och Jonathan, AbJathars son. 28Si, jag vill draga fram på slättmarkena i öknene, tilldess bådskap kommer ifrån eder, och gifver mig all ting tillkänna. 29Så båro då Zadok och AbJathar Guds ark in i Jerusalem igen, och blefvo der. 30Men David gick uppfor oljoberget, och gret, och hans hufvud var skyldt, och han gick barfött; dertill allt folket, som med honom var, hade hvar och en förskylt sitt hufvud, och gingo uppåt gråtandes. 31Och då David vardt sagdt, att Achitohel var i förbundet med Absalom, sade han: Herre, gör Achitophels rådslag till galenskap. 32Och då David kom öfverst på berget, der man plägar tillbedja Gud; si, der mötte honom Husai, den Architen, med sönderrifven kjortel, och jord på hans hufvud. 33Och David sade till honom: Om du går med mig, äst du mig till tunga. 34Men går du åter i staden, och säger till Absalom: Jag är din tjenare, jag vill höra Konungenom till; jag, som tillförene var dins faders tjenare, vill nu vara din tjenare; så kan du göra Achitophels rådslag om intet. 35Och äro der Zadok och AbJathar Presterna med dig; allt det du hörer utu Konungens hus, må du undervisa Presterna Zadok och AbJathar. 36Och si, när dem äro två deras söner, Ahimaaz, Zadoks, och Jonathan, AbJathars son, genom dem kan du bjuda mig till hvad du förnimmer. 37Så kom då Husai, Davids vän, i staden, och Absalom kom till Jerusalem.