‏ 2 Samuel 22

1Och David talade för Herranom denna visones ord, den tid då Herren hade hulpit honom ifrån alla hans fiendars hand, och ifrå Sauls hand; 2Och sade: Herren är min klippa, och min borg, och min Frälsare. 3Gud är min tröst, på honom vill jag trösta; min sköld och mine helsos horn; mitt beskärm, och min tillflykt, min Frälsare, du som mig hjelper ifrån orätt. 4Jag vill lofva och åkalla Herran, så blifver jag ifrå mina fiendar förlossad. 5Ty dödsens förderf hade omhvärft mig; och Belials bäcker hade förskräckt mig. 6Helvetes band omhvärfde mig; och dödsens snaror öfverföllo mig. 7När jag bedröfvad är, vill jag åkalla Herran, och ropa till min Gud, så hörer han mina röst utaf sitt tempel; och mitt rop kommer för honom i hans öron. 8Jorden bäfvade och skalf; himmelens grundvalar hafva sig rört, och gifvit sig, då han var vred. 9Rök gick upp utaf hans näso, och förtärande eld utaf hans mun; så att det ljungade deraf. 10Himmelen böjde han, och steg neder; och mörker var under hans fötter. 11Och han steg på Cherub, och flög, och syntes på vädrens vingar. 12Hans tjäll kringom honom var mörker, och svart tjockt moln. 13Af skenet för honom brann det med ljungande. 14Herren dundrade af himmelen; och den Högste lät utgå sitt dunder. 15Han sköt sina pilar, och förströdde dem; han lät ljunga, och förskräckte dem. 16Då såg man vattnet uppvälla; och jordenes grund vardt blottad genom Herrans straff, och genom hans näsos anda och blåst. 17Han sände utaf höjdene, och hemtade mig, och drog mig utu stor vatten. 18Han frälste mig ifrå mina starka fiendar; ifrå mina hatare, som mig för mägtige voro; 19De mig öfverföllo i mine olyckos tid; och Herren är min tröst vorden. 20Han hafver utfört mig på rymdena. Han tog mig ut; förty han hade lust till mig. 21Herren gör väl vid mig efter mina rättfärdighet; han betalar mig efter mina händers renhet. 22Ty jag håller Herrans vägar, och är icke ogudaktig vorden emot min Gud. 23Förty alla hans rätter hafver jag för ögon; och hans bud kastar jag icke ifrå mig. 24Men jag är utan vank för honom, och bevarar mig för synd. 25Derföre vedergäller mig Herren efter min rättfärdighet; efter min renhet för hans ögon. 26Med de heliga äst du helig; med de fromma äst du from. 27Med de rena äst du ren; och vid de afvoga ställer du dig afvog. 28Ty du hjelper det elända folk; och med din ögon förnedrar du de höga. 29Ty du, Herre, äst min lykta; Herren upplyser mitt mörker. 30Förty med dig kan jag nederslå krigsfolk; och genom min Gud springa öfver muren. 31Guds vägar äro utan brist; Herrans tal är genomluttradt; han är en sköld allom dem som hoppas till honom. 32Ty hvilken är en Gud, utan Herren? Och hvilken är en tröst, utan vår Gud? 33Gud styrker mig med kraft, och visar mig en väg utan brist. 34Han gör mina fötter lika som hjortars; och sätter mig uppå mina höjder. 35Han lärer mina händer strida, och drifver mina armars kopparbåga. 36Och du gifver mig dine helsos sköld; och när du förnedrar mig, gör du mig storan. 37Du gör rum för mig till att gå, att mina fötter icke slinta. 38Jag vill jaga efter mina fiendar, och förgöra dem; och vill icke omvända, tilldess jag gör en ända med dem. 39Jag vill förgöra dem, och nederslå dem, och de skola icke stå mig emot; de måste falla under mina fötter. 40Du kan omgjorda mig med kraft till strid; du kan kasta dem under mig, som sätta sig upp emot mig. 41Du gifver mig mina fiendar på flyktena, att jag må förstöra dem som mig hata. 42De ropa, men der är ingen hjelpare; till Herran, men han svarar dem intet. 43Jag skall sönderstöta dem såsom stoft på jordene; såsom träck uppå gatone skall jag göra dem till mull, och förströ dem. 44Du hjelper mig ifrå det trätosamma folket; och bevarar mig till ett hufvud öfver Hedningarna. Det folk, som jag intet kände, skall tjena mig. 45De främmande barn försaka mig; men desse lyda mig med hörsam öron. 46De främmande barn äro försmäktade, och brytas i sina bojor. 47Herren lefver, och lofvad vare min tröst; och varde upphöjd Gud, mine helsos tröst. 48Gud, som gifver mig hämnden, och kastar folk under mig; 49Han förer mig ut ifrå mina fiendar, och ifrå dem, som sätta sig emot mig, upphöjer du mig; och ifrå vrångvisa män frälsar du mig. 50Derföre vill jag tacka dig, Herre, ibland Hedningarna, och dino Namne lofsjunga; 51Den der stor salighet bevisar sinom Konung; och gör väl med David sinom smorda, och med hans säd i evig tid.