‏ Exodus 16

1Ifrån Elim drogo de, och kom hele hopen Israels barn uti den öknena Sin, hvilken ligger emellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i den andra månadenom, sedan de utur Egypti land gångne voro. 2Och hela menigheten af Israels barn knorrade emot Mose och Aaron uti öknene; 3Och sade till dem: Gud gifve, att vi hade dött uti Egypti lande genom Herrans hand, der vi såto vid köttgrytorna, och hade bröd nog till att äta; ty I hafven fördenskull fört oss i denna öknena, att I skolen låta denna hela hopen dö af hunger. 4Då sade Herren till Mose: Si, jag vill låta regna eder bröd neder af himmelen; och folket skall gå ut och församla hvar dag så mycket som behöfves, på det att jag må försöka, om de vilja vandra uti min lag eller ej. 5På sjette dagenom skola de bereda sig till att församla dubbelt, öfver det de dageliga pläga. 6Mose och Aaron sade till Israels barn: Om aftonen skolen I förnimma, att Herren hafver fört eder utur Egypti land. 7Och om morgonen skolen I få se Herrans härlighet; ty han hafver hört edor knorran emot Herran. Hvad äre vi, att I knorren emot oss? 8Ytterligare sade Mose: Herren varder eder gifvandes om aftonen kött till att äta, och om morgonen bröd tillfyllest; derföre att Herren hafver hört edor knorran, der I emot honom knorrat hafven. Ty hvad äre vi? Edart knorrande är icke emot oss, utan emot Herran. 9Och Mose sade till Aaron: Säg till hela menighetena af Israels barn: Går hit fram till Herran; ty han hafver hört edar knorran. 10Och då Aaron så sagt hade till hela menighetena af Israels barn, vände de sig emot öknena; och si, Herrans härlighet syntes uti en sky. 11Och Herren sade till Mose: 12Jag hafver hört Israels barns knorran; säg dem: Om aftonen skolen I hafva kött till att äta, och om morgonen varda mättade af bröd; och skolen förnimma, att jag är Herren edar Gud. 13Och om aftonen kommo åkerhöns upp, och öfvertäckte lägret; och om morgonen låg dagg omkring lägret. 14Och som daggen fallen var, si, då låg der något i öknene rundt och smått, såsom rimfrost på jordene. 15Och då Israels barn sågo det, sade de till hvarannan: Detta är Man; ty de visste icke hvad det var. Men Mose sade till dem: Det är det brödet, som Herren eder gifvit hafver till att äta. 16Det är det samma, om hvilket Herren budit hafver: Hvar och en församle deraf så mycket han äter för sig; och tage ett gomer till hvart och ett hufvud, efter själarnas tal i deras tjäll. 17Och Israels barn gjorde så, och församlade, den ene mycket, den andre litet. 18Men då man mätte det ut med gomer, vardt dem, som mycket hade, intet öfverlöpse, och dem som litet hade, fattades intet; utan hvar och en hade församlat så mycket, som han åt för sig. 19Och Mose sade till dem: Ingen låte något qvart blifva deraf till morgonen. 20Men de hörde Mosen intet, utan somlige läto något qvart blifva deraf intill morgonen; då växte der matkar uti, och vardt luktande; och Mose blef vred uppå dem. 21Så församlade de deraf hvar morgon så mycket, som hvar och en förmådde äta för sig; men när solen vardt het, så försmälte det. 22Och på sjette dagenom församlade de dubbelt af det brödet, ju tu gomer för en. Och alle de öfverste för menighetene kommo in, och förkunnade det Mose. 23Och han sade till dem: Detta är det som Herren sagt hafver: I morgon är Sabbath, den helga hvilan Herranom. Hvad I baka viljen, det baker, och hvad I koka viljen, det koker; men hvad öfver är, det låter blifva, att det varder förvaradt intill morgons. 24Och de läto blifvat till morgonen, såsom Mose budit hade; då vardt det intet luktande, och ingen matk vardt derutinnan. 25Då sade Mose: Äter det i dag; ty i dag är Herrans Sabbath; I varden i dag intet finnande på markene. 26I sex dagar skolen I församlat; men sjunde dagen är Sabbath, på honom varder det intet. 27Men på sjunde dagenom gingo somlige ut af folket till att församla, och funno intet. 28Då sade Herren till Mose: Huru länge viljen I icke hålla min bud och lag? 29Si, Herren hafver gifvit eder Sabbath, och derföre hafver han gifvit eder på sjette dagenom tveggedaga bröd; så blifve nu hvar och en hemma, och ingen gånge ut ifrå sitt rum på sjunde dagenom. 30Så skonade då folket den sjunde dagen. 31Och Israels hus kallade det Man; och det var såsom corianderfrö, och hvitt, och hade en smak såsom semla med hannog. 32Och Mose sade: Detta är det som Herren budit hafver; uppfyll ett gomer deraf, till att förvara för edra efterkommande; på det man må se det bröd, der jag eder med spisat hafver i öknene, då jag förde eder utur Egypti land. 33Och Mose sade till Aaron: Tag ett käril och låt der in ett gomer fullt med Man; och förvara det inför Herranom till edra efterkommande. 34Såsom Herren hade budit Mose, så lät Aaron förvara det der inför vittnesbördet. 35Och Israels barn åto Man i fyratio år, intilldess de kommo till det land, der de bo skulle; allt intill gränsona på Canaans land åto de Man. 36Och är gomer tionde parten af ett epha.