Isaiah 16
1Sänder ut, I landsherrar, lamb ifrå Sela utur öknene, till dottrenes Zions berg. 2Men såsom en fogel bortflyger, den utaf sitt näste drifven är, så skall det ske med Moabs döttrar, då de draga framom Arnon. 3Hafver råd tillhopa, håller dom; gör dig middagsskuggan såsom en natt; fördölj de fördrefna, och utrödj icke de flyktiga. 4Låt mina fördrefna hafva herberge när dig; Moab, var du deras skärm för förderfvarenom, så får plågaren en ända, förstöraren vänder åter, och förtramparen låter af i landena. 5Men en stol varder tillredd af nåde, att en skall deruppå sitta i sanning, uti Davids hyddo, och döma, och söka efter rätt, och främja rättvisona. 6Men vi höre af Moabs högmod, att han fast högmodig är, så att ock hans högmod, stolthet och vrede är större, än hans magt. 7Derföre skall en Moabit gråta öfver den andra; allesamman skola de gråta, öfver den stadsens KirHareseths grundvalar skola de halte sucka. 8Ty Hesbon är vorden en ödemark; vinträt i Sibma är förderfvadt; herrarna ibland Hedningarna hafva förtrampat hans ädla vinträ, och äro komne allt intill Jaeser, och draga omkring uti öknene; hans vinqvistar äro förskingrade, och öfver hafvet förde. 9Derföre gråter jag för Jaesers skull, och för vinträt i Sibma, och utgjuter många tårar för Hesbon och Eleale; ty en sång är fallen uti din sommar, och uti dina and; 10Så att fröjd och glädje återvänder på markene, och i vingårdomen fröjdas eller ropar man intet; man trampar intet vin i pressomen; jag hafver gjort en ända, på sången. 11Derföre lommar mitt hjerta öfver Moab, såsom en harpa, och mina inelfver öfver KirHares. 12Då skall uppenbart varda, huru Moab är ledse vid altaren, och huru han till sina kyrko gången är till att bedja, och hafver dock intet kunnat skaffa. 13Detta är det Herren på den tiden emot Moab talade. 14Men nu talar Herren, och säger: Uti tre år, såsom en legodrängs år äro, skall Moabs härlighet, som stor och mycken är, klen varda, så att der skall ganska litet qvart blifva, och icke mycket.
Copyright information for
SweKarlXII1873