‏ Isaiah 37

1Då nu Konung Hiskia detta hörde, ref han sin kläder sönder, och svepte en säck omkring sig, och gick in uti Herrans hus; 2Och sände Eliakim, hofmästaren, och Sebna skrifvaren, med de äldsta Presterna, omsvepta med säcker, till Propheten Esaia, Amos son; 3Att de skulle säga till honom: Så säger Hiskia: Detta är en bedröfvelses, straffs och försmädelses dag, och går såsom när barnen äro komne till födelsen, och ingen magt är till att föda. 4O! att dock Herren din Gud ville höra RabSake ord, hvilken hans herre, Konungen i Assyrien, utsände till att försmäda lefvandes Gud, och till att förlasta med sådana ordom, som Herren din Gud hört hafver; och att du ville upphäfva ena bön för de igenlefda, som ännu för handene äro. 5Och Konungens Hiskia tjenare kommo till Esaia. 6Men Esaia sade till dem: Så säger edrom herra: Herren säger alltså: Frukta dig intet för de ord, som du hört hafver, med hvilkom Konungens tjenare af Assyrien mig försmädat hafva. 7Si, jag skall göra honom ett annat mod, och han skall något få höra, deraf han skall igen hemfara i sitt land, och jag skall falla honom med svärd uti hans land. 8Men då RabSake igenkom, fann han Konungen af Assyrien stridandes emot Libna; ty han hade hört, att han var ifrå Lachis dragen. 9Förty ett rykte kom ifrå Thirhaka, de Ethiopers Konung, sägandes: Han är utdragen emot dig till att strida. Då han nu detta hörde, sände han båd till Hiskia, och lät säga honom: 10Säger Hiskia, Juda Konunge, alltså: Låt icke din Gud bedraga dig, den du förlåter dig uppå, och säger: Jerusalem skall icke gifvit varda uti Konungens hand af Assyrien. 11Si, du hafver hört, hvad de Konungar af Assyrien allom landom gjort hafva, och förderfvat dem; och du skulle friad varda? 12Hafva ock Hedningarnas gudar undsatt de land, som mine fäder förderfvat hafva; såsom är Gosan, Haran, Rezeph, och Edens barn i Thelassar? 13Hvar är Konungen i Hamath, och Konungen i Arphad, och Konungen i den stadenom Sepharvaim, Heva och Iva? 14Och då Hiskia hade undfått brefvet af båden, och läsit det, gick han upp till Herrans hus, och höll det ut för Herranom. 15Och Hiskia bad till Herran, och sade: 16Herre Zebaoth, du Israels Gud, som öfver Cherubim sitter, du äst allena Gud öfver all Konungarike på jordene; du hafver gjort himmel och jord. 17Herre, nederböj din öron, och hör; Herre, låt upp din ögon, och se; hör dock all Sanheribs ord, som han utsändt hafver, till att försmäda lefvandes Gud. 18Sant är det, Herre, Konungarna i Assyrien hafva öde gjort all Konungarike med deras land; 19Och hafva kastat deras gudar uti eld; ty de voro icke gudar, utan menniskohänders verk, trä och sten; de äro förgjorde. 20Men nu, Herre, vår Gud, hjelp oss ifrå hans hand, på det att all Konungarike på jordene måga förnimma, att du äst Herre allena. 21Då sände Esaia, Amos son, till Hiskia, och lät säga honom: Så säger Herren Israels Gud, om det du mig bedit hafver om Konung Sanherib af Assyrien; 22Så är detta det Herren om honom säger: Jungfrun, dottren Zion, föraktar dig, och bespottar dig, och dottren Jerusalem rister hufvudet efter dig. 23Hvem hafver du förhädt och försmädt? Öfver hvem hafver du upphäfvit röstena? Och du hafver upphäfvit din ögon emot den Heliga i Israel. 24Genom dina tjenare hafver du försmädat Herran, och säger: Genom mina många vagnar är jag uppdragen uppå bergshöjderna vid Libanons sido, och hafver afhuggit hans höga cedreträ, med de utkorade furoträ, och är kommen öfver höjdena, intill ändan på denna skogen på landena. 25Jag hafver grafvit och druckit vattnet, och mitt fotbjelle hafver uttorkat all förvarad vatten. 26Men hafver du icke hört, att jag i förtiden alltså gjort, och af ålder så handlat hafver, och gör desslikes så ännu, att fasto städer förstöras uti stenhopar; 27Och deras inbyggare försvagade och förtviflade varda, och på skam komma, och varda till gräs på markene, och till grön ört, såsom hö på taken, hvilket borttorkas, förr än det moget varder? 28Men jag känner dina boning väl, ditt uttåg och intåg, och ditt rasande emot mig. 29Efter du nu rasar emot mig, och ditt högmod är kommet upp för min öron, skall jag sätta dig en ring i dina näso, och ett bett i din mun, och skall föra dig den vägen hem igen, den du kommen äst. 30Och detta skall vara dig för ett tecken: Ät i detta året hvad förtrampadt är; uti de andra årena hvad sjelft växer; uti tredje årena sår och uppskärer, planterer vingårdar, och äter deras frukt. 31Ty de frälste af Juda hus, och de öfverblefne, skola åter rota sig nedantill, och ofvantill bära frukt. 32Ty utaf Jerusalem skola ännu utgå de som qvarblefne äro, och de frälste utaf Zions berg. Detta skall Herrans Zebaoths nitälskan göra. 33Derföre säger Herren om Konungen af Assyrien alltså: Hall skall icke komma in uti denna staden, och skall ej heller skjuta der en pil in, och icke en sköld komma der före, och skall han ingen skans göra deromkring; 34Utan skall vända den vägen om igen, som han kommen är, så att han uti denna staden intet kommer, säger Herren. 35Ty jag vill beskydda denna staden, så att jag skall uthjelpa honom för mina skull, och för min tjenares Davids skull. 36Då for ut en Herrans Ängel, och slog uti det Assyriska lägret hundrade fem och åttatio tusend män; och då de om morgonen bittida uppstodo, si, då låg der allt fullt med döda kroppar. 37Och Konungen af Assyrien, Sanherib, bröt upp, drog sina färde, och vände om hem igen, och blef i Nineve. 38Och det begaf sig, att då han tillbad uti sins guds Nisrochs huse, slogo honom hans söner Adrammelech och SarEzer med svärd, och flydde in uti det landet Ararat; och hans son EsarHaddon vardt Konung i hans stad.