Job 16
1Job svarade, och sade: 2Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare. 3När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar? 4Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder. 5Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar. 6Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig. 7Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot. 8Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig. 9Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig. 10De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig. 11Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer. 12Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål. 13Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena. 14Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe. 15Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull. 16Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk; 17Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren. 18Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum. 19Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene. 20Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud. 21Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa. 22Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.
Copyright information for
SweKarlXII1873