‏ Job 34

1Och Elihu svarade, och sade: 2Hörer, I vise, mitt tal, och I förståndige, akter på mig; 3Ty örat pröfvar talet, och munnen smakar maten. 4Låt oss utvälja en dom, att vi måge emellan oss känna hvad godt är. 5Ty Job hafver sagt: Jag är rättfärdig, och Gud hafver förvägrat mig min rätt. 6Jag måste ljuga, om jag än rätt hade; jag varder plågad af min skott, om jag än det intet förskyllat hade. 7Ho är en sådana, som Job; som gabberi dricker såsom vatten, 8Och går på vägenom med illgerningsmän, så att han vandrar med ogudaktiga män? 9Ty han hafver sagt: Om än någor rätt färdig vore, så gäller han dock intet när Gudi. 10Hörer mig, I vise män: Bort det, att Gud skulle vara ogudaktig, och den Allsmägtige orättvis; 11Utan han lönar menniskone, efter som hon hafver förtjent; och drabbar uppå hvar och en efter hans gerningar. 12Utan tvifvel, Gud fördömer ingen med orätt, och den Allsmägtige böjer icke rätten. 13Ho hafver skickat det uppå jordene är, och ho hafver satt hela jordenes krets? 14Om han det toge sig före, kunde han allas anda och lif till sig samla; 15Allt kött vorde tillhopa förgåendes, och menniskan vorde åter till asko igen. 16Hafver du förstånd, så hör detta, och gif akt på mins tals röst. 17Skulle någon fördenskull tvinga rätten, att han hatar honom? Och derföre att du stolt äst, skulle du fördenskull fördöma den rättfärdiga? 18Skulle någor säga till Konungen: Du Belial? och till Förstarna: I ogudaktige? 19Den dock icke ser på Förstarnas person, och känner icke mer den härliga än den fattiga; förty de äro alle hans handaverk. 20Med hast måste menniskorna dö, och om midnattstid förskräckas och förgås; de mägtige varda kraftlöse borttagne. 21Ty hans ögon se uppå hvars och ens vägar, och han skådar alla deras gånger. 22Intet mörker eller skygd är, att ogerningsmän måga sig der fördölja; 23Ty det varder ingom tillstadt, att han kommer med Gud till rätta. 24Han förgör många stolta, som icke stå till att räkna; och sätter andra i deras stad; 25Derföre, att han känner deras gerningar; och omstörter dem om nattena, att de skola sönderkrossade varda. 26Han kastar de ogudaktiga uti en hop, der man gerna ser det; 27Derföre, att de icke hafva följt honom efter, och förstodo ingen af hans vägar; 28Att de fattigas rop skulle komma inför honom, och han dens eländas rop höra måtte. 29Om han frid gifver, ho vill fördöma? Och om han förskyler anletet, ho vill se uppå honom ibland folken och menniskorna? 30Så låter han nu en skrymtare regera, till att plåga folket. 31För Guds skull vill jag lida talet, och icke förmenat. 32Hafver jag icke drabbat rätt, lär du mig bättre; hafver jag orätt handlat, vill jag icke göra så mer. 33Man vänter nu svar af dig; ty du förkastar all ting, och du hafver begynt det, och icke jag. Vetst du nu något, så tala. 34Visa män låter jag väl tala, och en vis man hörer mig. 35Men Job talar ovisliga, och hans ord äro icke vis. 36Min Fader, låt Job försökt varda allt intill ändan, derföre att han vänder sig till orättfärdiga menniskor. 37Han hafver utöfver sina synd ännu dertill hädat; derföre låt honom inför oss slagen varda; och träte sedan med sinom ordom inför Gud.