‏ Acts 4

1Då de nu talade till folket, kommo dertill Presterna, och föreståndaren i templet, och de Sadduceer; 2Och togo det illa vid sig, att de lärde folket, och förkunnade, i Jesu, uppståndelsen ifrå de döda; 3Och togo fatt på dem, och satte dem i häktelse, till annan dagen; ty det var redo aftonen. 4Men månge af dem, som orden hört hade, trodde; och vardt talet på männerna vid femtusend. 5Så begaf det sig dagen derefter, att deras öfverste och äldste, och Skriftlärde i Jerusalem; 6Och Hannas öfverste Prest, och Caiphas, och Johannes, och Alexander, och så månge som voro af öfversta Prestaslägtet, församlade sig; 7Och hade dem fram för sig, och frågade dem: Af hvad magt, eller i hvad namn, hafven I detta gjort? 8Petrus, full med den Helga Anda, sade till dem: I öfverste för folket, och äldste i Israel; 9Efter vi i dag blifve dömde för denna välgerningen på denna sjuka mannen, genom hvilka han är helbregda vorden; 10Så skall det eder allom vetterligit vara, och allo Israels folke, att genom Jesu Christi Nazareni Namn, den I korsfäst hafven, den Gud uppväckt hafver ifrå de döda, står nu denne helbregda för eder. 11Han är den stenen, som af eder, byggningsmännerna, förkastad är; och är vorden en hörnsten; 12Och i ingom androm är salighet; ty det är icke heller något annat Namn under himmelen menniskomen gifvet, i hvilko vi skole salige varda. 13När de sågo sådana allvarlighet i Petro och Johanne, och funno dock att de voro olärde och lekmän, förundrade de sig, och drogo känslo på dem, att de hade varit med Jesus. 14Och mannen sågo de ståndandes der när dem, som helbregda var gjorder; ty de kunde der intet emot säga; 15Utan bödo dem gå ut af Rådet, och handlade sedan emellan sig; 16Sägande: Hvad skole vi göra åt dessa männerna? Ty ett uppenbart tecken är gjordt af dem, och är kunnigt allom dem som bo i Jerusalem; och vi kunne icke neka det. 17Men på det att det icke skall vidare utkomma ibland folket, vilje vi allvarliga förbjuda dem, att de härefter icke tala i detta Namnet för någro mennisko. 18Och de kallade dem, och bödo, att de ingalunda mer tala eller lära skulle i Jesu Namn. 19Då svarade Petrus och Johannes, och sade till dem: Om det är rättfärdigt för Gudi, att vi höre eder mer än Gud, derom mån I sjelfve döma. 20Ty vi kunne icke förtiga det vi sett och hört hafve. 21Då hotade de dem, och läto gå dem, intet finnandes huruledes de kunde pina dem, för folkets skull; ty alle prisade Gud för det som skedt var. 22Ty mannen var öfver fyratio år, på hvilkom detta helbregda tecknet skedt var. 23Sedan de läto dem gå, kommo de till sina, och kungjorde dem allt det de öfverste Presterna och äldste till dem sagt hade. 24Då de det hörde, upphofvo de endrägteliga sina röst till Gud, och sade: Herre, du äst Gud, som gjort hafver himmel och jord, hafvet, och allt det som deruti är; 25Du, som genom din tjenares Davids mun sagt hafver: Hvi hafva Hedningarna upprest sig, och folket tagit sig före det fåfängt är? 26Jorderikes Konungar trädde tillhopa, och Förstarna församlade sig ihop, emot Herran, och emot hans Christ. 27Sannerliga församlade sig emot din heliga Son, Jesum, den du smort hafver, både Herodes, och Pontius Pilatus, med Hedningarna och Israels folk; 28Till att göra hvad din hand och råd tillförene beslutit hade, att ske skulle. 29Och nu, Herre, se till deras trug, och gif dina tjenare, att de med all tröst tala din ord; 30Uträckandes dina hand dertill, att sundhet, och tecken, och under måga göras genom din heliga Sons Jesu Namn. 31Och då de bedit hade, rördes rummet, der de uti församlade voro; och de vordo alle fulle af dem Helga Anda, och talade Guds ord med tröst. 32Och uti hela hopen, som trodde, var ett hjerta och en själ; och ingen af dem sade något vara sitt af det han ägde; utan all ting voro dem menlig. 33Och Apostlarna båro med stora kraft vittnesbörd till Herrans Jesu Christi uppståndelse; och stor nåd var öfver dem alla. 34Och ingen var heller ibland dem, som något fattades; ty så månge, som åkrar eller hus ägde, de sålde dem, och båro värdet för det som de sålt hade; 35Och lade fram för Apostlarnas fötter; och delades hvarjom och enom, efter som honom behof var. 36Men Joses, som ock kallades af Apostlarna Barnabas, det uttydt är, hugsvalelsens son, en Levit, bördig af Cypren; 37Han hade en åker, den sålde han; och bar fram värdet, och ladet för Apostlarnas fötter.
Copyright information for SweKarlXII1873