‏ Joel 2

1Blåser med basuner i Zion, roper på mino helgo berge, darrer, alle landsens inbyggare; ty Herrans dag kommer, och är hardt när; 2En mörk dag, en bister dag, en mulen dag, och dimbog dag, lika som morgonrodnen utbreder sig öfver bergen; nämliga ett stort och mägtigt folk; hvilkets like tillförene icke varit hafver, och härefter icke varda skall i evig tid. 3För honom går en förtärande eld, och efter honom en brinnande låge; landet är för honom lika som en lustgård; men efter honom lika som en vild öken, och ingen skall undslippa honom. 4De äro till seende såsom hästar, och ränna såsom resenärer. 5De springa ofvanpå bergen, lika som der vagnar bullrade, och såsom en låge dånar i halm, såsom ett mägtigt folk, som till strids rustadt är. 6Folken skola förskräcka sig för honom; all ansigte äro så blek som lerpottor. 7De skola löpa såsom hjeltar, och bestiga murarna såsom krigsmän; hvar och en skall draga rätt fram, och intet försumma sig. 8Ingen skall hindra den andra, utan hvar och en skall gå i sin orden; och när de storma och infalla, skola de intet såre varda. 9De skola rida omkring i stadenom, löpa på murarna, och stiga in uti husen; och såsom en tjuf infalla genom fenstren. 10För honom darrar landet, och himmelen bäfvar; sol och måne varda mörk, och stjernorna förhålla sitt sken; 11Ty Herren skall låta gå sin dunder för sinom här; ty hans här är ganska stor och mägtig; han skall uträtta hans befallning; ty Herrans dag är stor, och fast förskräckelig; ho kan lida honom? 12Så säger nu Herren: Vänder eder till mig af allt hjerta, med fastande, med gråtande, och med sörjande. 13Rifver edor hjerta, och icke edor kläder, och vänder eder till Herran, edar Gud; ty han är nådelig, barmhertig, tålig, och af stor mildhet, och låter sig snart ångra straffet. 14Ho vet, han förbarmar sig ju ännu och efter sitt straff nåde beviser, till spisoffer och drickoffer Herranom edrom Gudi. 15Blåser med basun i Zion; helger ena fasto; kaller menigheten tillhopa. 16Församler folket, helger församlingena; sammankaller de äldsta, hafver de unga barn och däggobarn tillsammans; brudgummen gånge utu sinom kammar, och bruden utu sitt mak. 17Låter Presterna, Herrans tjenare, gråta emellan förhuset och altaret, och säga: Herre, skona dino folke, och låt icke din arfvedel till skam varda, så att Hedningarna få råda öfver dem; hvi vill du låta säga ibland folken: Hvar är nu deras Gud? 18Så skall då Herren hafva nit om sitt land, och skona sino folke. 19Och Herren skall svara, och säga till sitt folk: Si, jag skall sända eder korn, must och oljo tillfyllest, så att I skolen deraf nog hafva; och skall icke mer låta eder på skam komma ibland Hedningarna. 20Och skall jaga dem af nordan långt bort ifrån eder, och drifva honom bort uti ett torrt och öde land; nämliga hans ansigte bort emot hafvet österut, och hans ända bort emot yttersta hafvet; han skall ruttna och lukta för sina högfärds skull. 21Frukta dig intet, du land, utan gläd dig, och var vid ett godt mod; ty Herren kan ock göra mägtig ting. 22Frukter eder intet, I djur på markene; ty boningarna i öknene skola grönskas, och trän bära sin frukt, och fikonaträn och vinträn skola väl bära. 23Och I Zions barn, fröjder eder, och varer glade i Herranom, edrom Gud, den eder nådeligit regn gifver, och sänder eder neder morgonregn och aftonregn, såsom tillförene; 24Att ladorna varda fulla med korn, och presserna öfverflödighet af must och oljo hafva skola. 25Och jag skall gifva eder de åren igen, som gräshoppor, flogmatkar, lus och gräsmatkar, som min stora här voro, den jag ibland eder sände, uppätit hafva; 26Att I skolen hafva nog till att äta, och prisa Herrans edars Guds Namn, den ibland eder under gjort hafver; och mitt folk skall icke mer till skam varda. 27Och I skolen förnimma, att jag är midt ibland Israel, och att jag är Herren, edar Gud, och ingen mer; och mitt folk skall icke mer till skam varda. 28Och derefter skall jag utgjuta min Anda öfver allt kött, och edra söner och döttrar skola prophetera; edre äldste skola hafva drömmar, och edre ynglingar skola se syner. 29Och vill jag på den tiden utgjuta min Anda, både öfver tjenare och tjenarinnor; 30Och skall gifva undertecken i himmelen och på jordene, nämliga blod, eld och rökdamb. 31Solen skall förvandlad varda uti mörker, och månen uti blod, förr än den store och förskräckelige Herrans dag kommer. 32Och det skall ske: Ho som helst Herrans Namn åkallandes varder, han skall frälst varda; ty på Zions berg och i Jerusalem skall en salighet vara, såsom Herren sagt hafver, och när de andra qvarblefna, de Herren kallandes varder.
Copyright information for SweKarlXII1873