‏ Mark 4Summary

1Och han begynte åter lära vid hafvet; och till honom församlades mycket folk, så att han måste stiga uti ett skepp, och satt der på hafvet; och allt folket blef på landet vid hafvet. 2Och han lärde dem mycket genom liknelser; och sade till dem uti sin predikan: 3Hörer till: Si, en sädesman gick ut till att så. 4Och hände sig, vid han sådde, föll somt vid vägen; och foglarna under himmelen kommo, och åto det upp. 5Men somt föll på stenören, der icke mycken jord var; och det gick straxt upp, ty der var icke djup jord. 6Men då solen gick upp, förvissnade det; och efter det var icke väl berotadt, förtorkades det. 7Och somt föll i törne; och törnen växte upp, och förqvafde det; och det bar ingen frukt. 8Och somt föll i goda jord, och det bar frukt, som uppgick, och växte; ett bar tretiofaldt, och ett sextiofaldt, och ett hundradefaldt. 9Och han sade till dem: Den der öron hafver till att höra, han höre. 10Då han nu allena var, sporde de, som med honom voro med de tolf, honom till om den liknelsen. 11Och han sade till dem: Eder är gifvet att veta Guds rikes hemlighet; men dem der utantill äro sker all ting genom liknelser; 12På det de skola med seende ögon se, och dock icke förnimmat; och med hörande öron höra, och dock icke förståt; på det de sig icke ens skola omvända, och synderna dem förlåtna varda. 13Och han sade till dem: Förstån I icke denna liknelsen? Huru viljen I då förstå alla liknelser? 14Sädesmannen sår ordet. 15Men desse äro de som vid vägen äro, der ordet sådt varder; och de hafva det hört, straxt kommer Satan, och tager bort ordet, som sådt var i deras hjertan. 16Alltså äro ock de som på stenören sådde äro; då de hafva hört ordet, anamma de det straxt med fröjd; 17Och de hafva inga rötter i sig, utan stå till en tid; då någor bedröfvelse kommer uppå, eller förföljelse, för ordets skull, straxt förargas de. 18Och desse äro de som i törne sådde äro; de der höra ordet; 19Och denna verldenes omsorger, och de bedrägelige rikedomar, och mycken annor begärelse, gå derin, och förqväfva ordet, och det varder ofruktsamt. 20Och desse äro de som uti goda jord sådde äro; de der ordet höra, och anammat, och bära frukt, somt tretiofaldt, och somt sextiofaldt, och somt hundradefaldt. 21Och han sade till dem: Icke varder ett ljus upptändt fördenskull, att man skall sätta det under ena skäppo, eller under bordet? Sker det icke fördenskull, att det skall uppsättas på ljusastakan? 22Ty intet är fördoldt, som icke uppenbaras skall; ej heller hemligit, som icke skall uppkomma. 23Den der öron hafver till att höra, han höre. 24Och han sade till dem: Ser till, hvad I hören: Med hvad mått I mälen, der skola andra mäla eder med; och eder varder ändå tillgifvet, I som hören detta. 25Ty den der hafver, honom varder gifvet; och den der icke hafver, af honom skall ock taget varda det han hafver. 26Och han sade: Så är Guds rike, som en man kastar ena säd i jordena; 27Och sofver, och står upp, natt och dag; och säden går upp, och växer, så att han der intet af vet. 28Ty jorden bär utaf sig sjelf, först brodd, sedan ax, sedan fullbordadt hvete i axena. 29När nu frukten mogen är, straxt brukar han lian; ty skördetiden är för handen. 30Och han sade: Vid hvem skole vi likna Guds rike? Och med hvad liknelse skole vi beteckna det? 31Det är såsom ett senapskorn, hvilket, då det sådt varder i jordena, är det mindre än all annor frö på jordene; 32Och då det sådt är, går det upp, och varder större än all annor krydder, och får stora grenar, så att foglarna under himmelen måga bo under dess skugga. 33Och med mång sådana liknelser sade han dem ordet, efter som de förmådde hörat; 34Och utan liknelse talade han intet till dem; men Lärjungomen uttydde han all ting afsides. 35Och den samma dagen, då aftonen vardt, sade han till dem: Låt oss fara utöfver, på den andra stranden. 36Så läto de folket gå, och togo honom, med skeppet der han redo uti var; voro ock desslikes någor annor skepp med honom. 37Och der uppväxte en stor storm, och vågen slog in i skeppet, så att det förfylldes. 38Och han sof bak i skeppet på ett hyende; då väckte de honom upp, och sade till honom: Mästar, sköter du intet derom, att vi förgås? 39Och då han uppväckt var, näpste han vädret, och sade till hafvet: Tig, och var stilla. Och vädret saktade sig, och vardt ett stort lugn. 40Och han sade till dem: Hvarföre ären I så rädde? Huru kommer det till, att I icke hafven trona? 41Och de vordo ganska förskräckte, och sade emellan sig: Ho är denne? Ty vädret och hafvet äro honom lydig.