‏ Psalms 78Summary

1En undervisning Assaphs. Hör, mitt folk, min lag; böjer edor öron till mins muns tal. 2Jag vill öppna min mun till ordspråk, och vill förtälja gamla hemligheter; 3De vi hört hafve och vetom, och våra fäder oss förtäljt hafva; 4Att vi det icke fördölja skulle deras barnom, som efter komma skulle; utan förkunna Herrans lof, och hans magt och under, som han gjort hafver. 5Han upprättade ett vittnesbörd i Jacob, och gaf en lag i Israel, den han våra fäder böd, till att lära deras barn; 6På det att efterkommanderna måtte det lära, och de barn, som ännu skulle födde varda; då de uppkommo, att de ock förkunnade det sinom barnom; 7Att de skulle sätta sitt hopp till Gud, och icke förgäta Guds verk, och hålla hans bud; 8Och icke varda, såsom deras fäder, en affällig och ohörsam art; hvilkom deras hjerta icke fast var, och deras ande höll sig icke troliga till Gud; 9Såsom Ephraims barn, som väpnade voro och förde bågan, föllo af i stridstidenom. 10De höllo icke Guds förbund, och ville icke vandra i hans lag; 11Och förgåto hans verk, och hans under, som han dem bevist hade. 12För deras fäder gjorde han under, i Egypti land, på den markene Zoan. 13Han åtskiljde hafvet, och lät dem gå derigenom, och satte vattnet såsom en mur. 14Han ledde dem om dagen med en molnsky, och om nattena med en klar eld. 15Han lät bergsklippona remna i öknene, och gaf dem dricka vatten tillfyllest; 16Och lät bäcker flyta utu bergsklippone, att de flöto derut, såsom vattuströmmar. 17Likväl syndade de ännu emot honom, och förtörnade den Högsta i öknene; 18Och försökte Gud, i deras hjerta, att de spis beddes till deras själar; 19Och talade emot Gud, och sade: Ja, skulle väl Gud kunna bereda ett bord i öknene? 20Si, han hafver väl slagit bergsklippona, att vatten utflöt, och bäcker sig utgåfvo; men huru kan han gifva bröd, och skaffa sino folke kött? 21Då nu Herren det hörde, vardt han upptänd; och eld gick upp i Jacob, och vrede kom öfver Israel; 22Att de icke trodde uppå Gud, och hoppades icke uppå hans hjelp. 23Och han böd skyarna ofvantill, och upplät himmelens dörrar; 24Och lät regna Man till dem till mats, och gaf dem himmelsbröd. 25De åto änglabröd; han sände dem mat tillfyllest. 26Han lät blåsa östanväder under himmelen, och genom sina starkhet upprörde sunnanväder; 27Och lät kött regna uppå dem såsom stoft, och foglar såsom sanden i hafvet; 28Och lät dem falla i deras lägre, allestäds der de bodde. 29Då åto de, och vordo för mätte; han lät dem släcka sin lusta. 30Då de ännu sin lusta icke släckt hade, och de ännu åto deraf, 31Så kom Guds vrede öfver dem; och drap de yppersta ibland dem, och nederslog de bästa i Israel. 32Men öfver allt detta syndade de ännu mer, och trodde intet uppå hans under. 33Derföre lät han dem dö bort, så att de intet fingo, och måste i deras lifsdagar plågade varda. 34När han drap dem, sökte de honom, och vände sig bittida till Gud; 35Och tänkte, att Gud är deras tröst, och Gud den Högste deras förlösare; 36Och skrymtade för honom med deras mun, och lögo för honom med deras tungo. 37Men deras hjerta var icke fast intill honom, och höllo sig icke troliga intill hans förbund. 38Men han var barmhertig, och förlät missgerningarna, och förgjorde dem icke; och afvände ofta sina vrede, och lät icke alla sina vrede gå. 39Ty han tänkte att de äro kött; ett väder, som bortfar, och kommer intet igen. 40De förtörnade honom ganska ofta i öknene, och bekymrade honom i ödemarkene. 41De försökte Gud framgent, och rette den Heliga i Israel. 42De tänkte intet uppå hans hand, den dagen då han förlöste dem ifrå fienderna; 43Såsom han sina tecken gjort hade uti Egypten, och sina under i det landet Zoan. 44Då han deras vatten i blod vände; så att de af deras bäcker icke dricka kunde. 45Då han ohyro ibland dem sände, som dem åto, och paddor, som dem förderfvade; 46Och gaf deras frukt gräsmatkom, och deras säd gräshoppom. 47Då han deras vinträ med hagel förderfvade, och deras mulbärsträ med stort hagel. 48Då han deras boskap slog med hagel, och deras hjordar med ljungande. 49Då han i sina grymma vrede sände ibland dem onda änglar, och lät dem härja och förderfva, och skada göra. 50Då han lät sina vrede gå, och icke skonade deras själom för dödenom, och lät deras boskap dö af pestilentie. 51Då han i Egypten allt förstfödt slog, de första arfvingar i Hams hyddom; 52Och lät sitt folk utdraga såsom får, och förde dem såsom en hjord i öknene. 53Och han ledde dem säkra, så att de intet fruktade sig; men deras fiendar öfvertäckte hafvet; 54Och lät dem komma i sina helga gränsor, till detta berg, hvilket hans högra hand förvärfvat hafver; 55Och fördref för dem folk, och lät dem utskifta arfvet, och lät Israels slägter bo i deras hyddom. 56Men de försökte och förtörnade Gud, den Högsta, och höllo intet hans vittnesbörd; 57Och föllo tillbaka, och föraktade all ting, såsom deras fäder; och höllo intet, såsom en lös båge; 58Och förtörnade honom med sina höjder, och rette honom med sina afgudar; 59Och då Gud det hörde, vardt han upptänd, och förkastade Israel svårliga; 60Så att han lät fara sina boning i Silo, den hyddo, der han ibland menniskor bodde; 61Och gaf deras magt uti fängelse, och deras härlighet uti fiendans händer; 62Och öfvergaf sitt folk för svärd, och var upptänd emot sitt arf. 63Deras unga män förtärde elden, och deras jungfrur måste ogifta blifva. 64Deras Prester föllo genom svärd, och inga enkor voro, de der gråta skulle. 65Och Herren vaknade upp, såsom en sofvande, och såsom en stark glad är, den ifrå vin kommer; 66Och slog sina fiendar baktill, och hängde en evig skam uppå dem; 67Och förkastade Josephs hyddo, och utvalde icke Ephraims slägte; 68Utan utvalde Juda slägte, det berget Zion, som han älskade; 69Och byggde sin helgedom högt, såsom ett land det evinnerliga fast stå skall; 70Och utvalde sin tjenare David, och tog honom utu fårahusen. 71Ifrå de däggande får hemtade han honom, att han hans folk Jacob föda skulle, och hans arf Israel. 72Och han födde dem också med all trohet, och regerade dem med all flit.